Vägrar låta något dra ner mig igen.

Vi har alla krossade hjärtan som ligger och river. Vi ligger vakna om nätterna och vrider oss. Vi vet inte vilka vi är. Och vi vet inte vart vi ska. Vi är som små månar som osäkert cirkulerar i dragningskraften av någonting större. Vad just det är, vet vi inte än. Men på något vis så hör vi alla ihop. Vi tycker inte om samma saker. Och vi drömmer inte om samma saker. Men vi vet alla hur det känns att förlora någon, eller något. Kanske så är det att förlora honom till någon annan. Att se honom kyssa flickor som är sötare. Eller så kanske det handlar om att förlora sig själv. I all jävla press och allting som vi hela tiden måste. Kanske så tappar man bort sig själv någonstans där och skriker förtvivlat på insidan för att hitta tillbaka igen. Kanske så handlar det om att vakna varje morgon och sakna någon man aldrig kommer se igen. Att älska någon för första gången för att sedan förlora allting. Kanske så handlar det om att föralltid undra. Om dom ser sorgen i mina ögon. Kanske så handlar det om att vi alla är rädda för att våga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0