I just don´t know if I want to do it anymore, get close to someone so they can leave again.

I min stad sägs det att alla känner alla. Vi vet varandras namn och vem alla senaste hade ett förhållande med. Vi är facebookvänner där vi ibland kan gilla en status eller säga ett grattis åt ett nytt år. Vi är fyllebästisar som är främlingar dagen efter. Alla känner alla, men egentligen känner vi ingen. vi är nyfikna på varandra, även om vi inte erkänner det. Vi gör misstag. Vi ångrar oss och tycker att allt är pinsamt. Vi undviker de vi inte längre kan se i ögonen utan att något går sönder. vi har svårt för att att tala med varandra utan alkohol i blodet eller utan dataskärmen framför oss. Vi kan gå förbi varandra och låtsas att vi inte ser. Vi känner ju inte varandra. Eller så skäms vi bara.
 
 
Jag är hon som automatiskt blir tystare i ett rum med flera människor än två.
är snabb att knuffa bort någon som är för nära.
är rädd för det mesta.
har svårt att lita på andra och låta någon komma in i livet.
drömmer för mycket och åstadkommer för lite.
hellre går ensam än tillsammans med falska ord som inte betyder någonting.
känslig och gråter ofta. 
vill bli så mycket bättre.
skriver för att hon inte får fram orden lika enkelt i tal.
saknar det hon aldrig har haft.
lätt blir avundsjuk men som aldrig skulle erkänna det.
få verkligen känner, men flera känner till.
är bra på att tycka synd om andra.
inte vill stanna här, utan hitta något nytt, något annat.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0