Trött på det jag säger, tjatat ut mina ord.

Mitt liv rusar förbi och jag känner att jag inte orkar följa med.
Jag vill inte att allt ska ha ett slut, för det är ju så det är. Förhållande, vänskap, sommaren och livet.
Och det enda som alltid skrämt mig är att du ska falla för någon. Det enda som någonsin har rivit tag i mig är skräcken. Att bli ensam igen. Att förlora dig. Att vara trasig igen och gråta över kärleken. För det känns som att det var så länge sen nu. Och jag känner mig så hel. När jag känner mig hel så börjar jag oftast att barrikadera upp, för att förbereda mig för kraschen. Då allt bara faller samman, för i mitt liv så har det alltid existerat en krasch. Och det här med trygghet är nästan obehagligt i sig om man alltid känner att det är vad som känns innan allt går sönder.
Just nu känns det enklast att blunda för allt.
Den här sommaren ska jag göra allt jag vill göra & skita i konsekvenserna.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0