Jag tror jag valde att inte gå vidare, att inte släppa taget och att glömma dig.

Och idag så behöver jag våga skriva om den. Ångesten att vakna varje morgon. Idag så måste jag få det ur mig. För det känns som att jag har hål i hjärtat för att jag är tyst.
 
Det är svårt. För jag vet inte vad jag känner eller vad som händer med mig. Vet inte hur jag från ingenstans blivit ett tomt skal på allting som jag brukade vara. Hur jag somnar varje natt gråtandes och hur jag vaknar ur mardrömmar, svettig och äcklig i panik för att inget är bra längre. Att vakna varje morgon och veta att det inte kommer bli bra idag heller.
Att se besvikelsen i andras ögon för att man inte är bra nog, se besvikelsen i sina egna ögon när man tittar sig själv i spegelen för att man inte är den man vill vara. Pressen från skolan och för att säga hejdå till sina vänner för att sedan börja om helt ensam. Rädslan för att om 10 år vara kvar på samma plats, att jag inte tagit mig härifrån för att se något nytt.
Om att fortfarande vara samma rädda och tysta person som känner att det inte spelar någon roll om man säger något eller inte för ingen lyssnar ändå. Om att gå från att älska uppmärksamheten till att hata den. Jag är hellre tyst än att prata för människor som inte lyssnar eller bryr sig.
 
Hade jag inte vetat att det blev bättre hade jag gett upp här. Men jag vet att det blir bättre. Jag vet att jag kommer hitta han som får mitt hjärta att slå lite snabbare igen, han som älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Jag vet att jag kommer kunna bli mig själv igen, våga öppna upp mig för människor, hitta något som får mig vilja leva igen och jag vet att jag kommer klara mig även om jag är ensam.
 
 
Och jag måste våga det här nu. Innan jag smular sönder mig själv inifrån. Och någonstans långt härinne så har jag förstått att jag inte kan leva mitt liv i en rädsla att förlora allting igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0